Hur länge orkar man vara tyst?!
I personalrummet i morse började vi prata om tillfällen då människor betett sig på ett sätt som irriterat en så fruktansvärt. Tillfällen då man bitit ihop och inte sagt något. Jobbigt med sånna situationer. Man håller inne en ilska som riskerar att tillslut koka över.
Så när vi skulle få in barnen i bussarna efter skridskoåkningen idag så stötte vi på ett sånt möte. Busschauffören har en förmåga att låta extremt grinig.
"en busschaufför, en busschaufför, det är en man med glatt humör...."
En lärare frågade om det verkligen fanns plats kvar i bussen för alla barnen som gått på. Om ingen behövde gå och sätta sig i bussen bakom.
- Nej det finns inga platser, men det verkar dem inte bry sig om.
- Det är väl inte lätt för barnen att veta, svarar läraren då. (Hon menade att han kanske skulle säga det till dem eftersom han satt där och såg alla som klev på)
- Men dem lär väl veta i vilken buss dem åkte hit.
- Nä det är inte så klart att dem tänker på det.
- Nej, men det finns väl lärare här.
Ojojoj.... kanske svårt att tänka sig denna scen utan att verkligen befinna sig på plats. Men irriterad blev jag vill jag lova!!
Det är runt 60 barn i åldrarna 6-8 vi talar om. Då är det inte lätt varken för dem eller oss att veta vilka som satt i vilken buss. Suck...
Jaja från det ena till det andra...
När jag kikade på en serie förut så var det en scen som påminde väldigt starkt om en verklig händelse från mitt eget liv. Handlar om svek som länge gjort oerhört ont inom mig, men som jag på senare tid försökt lämna bakom mig. Irritationen har för närvarande lagt sig. Ärret det lämnade kommer nog dock aldrig försvinna.
